Igår var en tuff dag
Vi va å träffa prästen igår å gick igenom vilka psalmer vi ska ha på begravningen å vi vill gärna ha med en dikt å Jerrys pappa ska spela in brahms vaggvisa på cd som ska spelas upp.
Vi har valt att ha sjukhusprästen hela vägen så han ska komma till Höganäs kapell och hålla i namngivelsecermonin samt begravningen. Känns riktigt bra att ha en präst som har gjort dethär innan.
Mötet med prästen var ganska bra, stelt men bra, han bjöd på kaffe å the å pepparkaker å klenäter.
Han ringde begravningsbyrån medan vi var där å skulle höra om vissa saker å sen boka han en tid till oss med dom redan samma dag, vi kunde ju lika gärna gå dit å prata med dom själv när vi ändå var inne i stan.
Väl på begravningsbyrån var dom jättekompetenta å visste verkligen vad dom snacka om. & dom var inte ute efter att allt skulle kosta så mkt som möjligt. Så J. Olssons begravningsbyrå rekomenderas varmt! Det bästa av allt är att dom kan fixa allt, beställa blommor, skicka in annonsen till hd & dom var med å hjälpte till att skriva annonsen, kista å urna ordnar dom å programmet som ska va i kyrkan. Suveränt! slipper man tänka på sånt själv.
Så nu är allt ordnat inför begravningen. Känns självklart jättetungt å man är ledsen å detta rev ju upp allt igen. Man vill ju verkligen inte planera sitt barns begravning!
Vi har även bestämt att hon ska få ligga i askelunden i höganäs.
Bisättningen sker i morgon, då ska jag å Jerry in till sjukuset å va med på den å se henne en sista gång.
Viktiga datum:
23/12 kl 10 är det själaringning i höganäs kyrka
1/1 kl 16 är det gudstjänst i höganäs kyrka å då kommer dom läsa upp Jennifers namn
13/1 är det begravning. Vi önskar bara ha släkten där så övriga gäster undanbedes.
15/1 kommer annons finnas i HD
Btw, kontrollen på Cordelia gick bra! Hon var blyg i början men hon hade växt bra 94 cm lång å 15,5 kg. Tror hon blir en lång tjej när hon blir stor =)
Vi har valt att ha sjukhusprästen hela vägen så han ska komma till Höganäs kapell och hålla i namngivelsecermonin samt begravningen. Känns riktigt bra att ha en präst som har gjort dethär innan.
Mötet med prästen var ganska bra, stelt men bra, han bjöd på kaffe å the å pepparkaker å klenäter.
Han ringde begravningsbyrån medan vi var där å skulle höra om vissa saker å sen boka han en tid till oss med dom redan samma dag, vi kunde ju lika gärna gå dit å prata med dom själv när vi ändå var inne i stan.
Väl på begravningsbyrån var dom jättekompetenta å visste verkligen vad dom snacka om. & dom var inte ute efter att allt skulle kosta så mkt som möjligt. Så J. Olssons begravningsbyrå rekomenderas varmt! Det bästa av allt är att dom kan fixa allt, beställa blommor, skicka in annonsen till hd & dom var med å hjälpte till att skriva annonsen, kista å urna ordnar dom å programmet som ska va i kyrkan. Suveränt! slipper man tänka på sånt själv.
Så nu är allt ordnat inför begravningen. Känns självklart jättetungt å man är ledsen å detta rev ju upp allt igen. Man vill ju verkligen inte planera sitt barns begravning!
Vi har även bestämt att hon ska få ligga i askelunden i höganäs.
Bisättningen sker i morgon, då ska jag å Jerry in till sjukuset å va med på den å se henne en sista gång.
Viktiga datum:
23/12 kl 10 är det själaringning i höganäs kyrka
1/1 kl 16 är det gudstjänst i höganäs kyrka å då kommer dom läsa upp Jennifers namn
13/1 är det begravning. Vi önskar bara ha släkten där så övriga gäster undanbedes.
15/1 kommer annons finnas i HD
Btw, kontrollen på Cordelia gick bra! Hon var blyg i början men hon hade växt bra 94 cm lång å 15,5 kg. Tror hon blir en lång tjej när hon blir stor =)
tomt, tomt, tomt!
Idag är en sån dag där jag känner mig helt tom. Känner mig frusen å lite hängig, vill bara gå å lägga mig å svassa rundor i morgonrock hela dan. Tänker dock mycket på Jennifer å på torsdag blir hon 2 veckor.
Vill så gärna kunna spola tillbaka tiden och göra massa extrakontroller när jag var gravid åsså vill jag att dom skulle kunna se att hon var helt frisk åsså vill jag att dom hade kunnat sätta igång mig så hon hade kommit ut levande å levt lyckligt i alla sina dar tills hon blev riktigt, riktigt gammal.
Tyvärr måste man bita ihop å försöka gå vidare, för hur mycket jag än önskar så kommer hon inte tillbaka. Men det känns så orättvist att vårt barn inte fick en chans att leva.
Lixom vad har hon gjort för att inte förtjäna att leva? Så många frågor man aldrig kommer få svar på =(
Men förhoppningsvis får vi lite svar på våra frågor när vi ska träffa doktorn den 20:e januari. Då ska alla provsvar ha kommit å jag hoppas verkligen att det finns en ordentlig anledning!
Men över en månad dit så det är en fruktansvärd lång väntan.
Hade det bara inte varit juletid så hade ju allt gått mycket snabbare. Inte för att jag ser fram emot begravningen men jag vill gärna veta vad det var som hände min flicka & det vill jag veta NU!!
I morgon ska vi iaf på tillväxtkontroll med Cordelia =) Var så längesen sist vi va på det så det ska bli spännande å se hur mycket hon växt detta året som gått. 18 månaderskontrollen var ju sist å den va vi på 4/11-09 å då var hon 84cm lång & vägde 12860gr.
Vill så gärna kunna spola tillbaka tiden och göra massa extrakontroller när jag var gravid åsså vill jag att dom skulle kunna se att hon var helt frisk åsså vill jag att dom hade kunnat sätta igång mig så hon hade kommit ut levande å levt lyckligt i alla sina dar tills hon blev riktigt, riktigt gammal.
Tyvärr måste man bita ihop å försöka gå vidare, för hur mycket jag än önskar så kommer hon inte tillbaka. Men det känns så orättvist att vårt barn inte fick en chans att leva.
Lixom vad har hon gjort för att inte förtjäna att leva? Så många frågor man aldrig kommer få svar på =(
Men förhoppningsvis får vi lite svar på våra frågor när vi ska träffa doktorn den 20:e januari. Då ska alla provsvar ha kommit å jag hoppas verkligen att det finns en ordentlig anledning!
Men över en månad dit så det är en fruktansvärd lång väntan.
Hade det bara inte varit juletid så hade ju allt gått mycket snabbare. Inte för att jag ser fram emot begravningen men jag vill gärna veta vad det var som hände min flicka & det vill jag veta NU!!
I morgon ska vi iaf på tillväxtkontroll med Cordelia =) Var så längesen sist vi va på det så det ska bli spännande å se hur mycket hon växt detta året som gått. 18 månaderskontrollen var ju sist å den va vi på 4/11-09 å då var hon 84cm lång & vägde 12860gr.
en tid har gått
Nu är det 1 vecka och 3 dagar sen lilla Jennifer föddes. Veckan som gått har varit väldigt jobbig, men nu går det iaf vissa dagar man inte gråter hysteriskt hela tiden.
Vi måste ju försöka få det så normalt som möjligt för Cordelias skull, och sorgen blir psykiskt sätt mycket längre om man gräver ner sig totalt.
Cordelia har varit på dagis i veckan precis som vanligt, vilket har varit en skön avlastning för mig å Jerry.
Vi fick världens finaste blom å ljus grupp av dagis & ett jättefint kort. & grannen var inne med en julstjärna oxå en dag. Min barndomskamrat Jennie har skickat ett jättefint kort, börja gråta när jag läste det högt för Jerry.
Jag vill oxå tacka för alla fina kommentarer här på bloggen och på facebook. Det är otroligt vad många det är som bryr sig, till och med personer jag inte träffat på 10-15 år.
Bebisen har kommit, lilla hjärtat <3
Jaha, då var det dax å ta tjuren vid hornen å skriva om händelsen i bloggen. Så jag slipper svara på samma frågor 70 gånger. Hoppas ni kan finna era svar när ni läser dethär.
Som jag nämnt tidigare så gick ju slemproppen i tisdags och lite i onsdags morse, då jag även misstänkte vattenavgång.
Tyvärr hade jag inte känt någon fosteraktivitet i magen på länge, så alltihopa slutade med att vi åkte in till förlossningen för kontroll.
Vid 11-tiden på förmiddagen satt vi i bilen med min pappa på väg in. Orolig var man ju, men vi trodde ju inte det var så allvarligt.
Vi fick komma in till ett rum direkt där de började förbereda för ctg-kurva. barnmorskan kämpade länge å väl med att hitta hjärtljud, åsså tog hon min puls samtidigt, så att hon inte skulle förväxla min puls med bebisens, några gånger trodde hon sig hitta hjärtljud, men hur mkt hon än höjde på ljudet på apparaten så var det lilla hon hörde från magen lika lågt. Tillslut så märkte hon att min puls ökade - av oro såklart. Så då sa hon att hon skulle hämta en doktor som skulle kolla med ultraljud.
Han körde med grejen länge och väl över magen och vi såg lilla bebisen på skärmen. Tyvärr lyckades vi inte se något som dunka på skärmen och då förstod jag att nånting hänt.
Efter en stund sa doktorn att tyvärr lever inte vår lilla bebis. Det kom som en chock för Jerry. Jerry fråga doktorn flera gånger om han skojade. Även man vet att man inte skojar om en sån sak, så blev Jerry så chockad över vad han sa att han hoppades det inte var sant.
Jag däremot började gråta direkt. Jag blev oxå chockad och ville inte tro det var sant men det var precis som att jag redan visste.
Det var en väldigt känslosam stund. Vi fick vara själva en stund och ringa till folk.
Sen fick vi välja själva hur vi ville ha det, vi fick gärna åka hem en stund och sen komma tillbaka, men vi sa redan från början att vi ville ha allt gjort så snart som möjligt.
Men vi ville ringa lite samtal först.
Jerry ringde sin syster först, som också fick en chock & blev väldigt ledsen. De bestämde att Jerry inte skulle ringa till sin mormor och mamma för de skulle bli så förstörda. Jerrys mamma var dessutom på sitt jobb. Jerrys mormor som snart är 86 år var själv hemma. Så de bestämde att Jerrys syster skulle gå hem till deras mammas sambo och berätta för honom och höra hur de skulle säga till deras mamma. & de bestämde att hon skulle gå till hennes jobb och berätta. & hon gick först upp till deras mormor och berättade för henne, och det var ju inte så lätt. Hon blev ju klart jätteledsen.
Och när hon kom gåendes på sin mammas jobb fattade ju hon att nåt var på tok. Så när Madde hade berättat för Gun fick Gun gå hem från jobbet.
Jag ringde min pappa först och berättade över telefon. Han sa "nej" flera gånger och började sen gråta. Efter jag pratat med pappa så ringde Jerry sin syster. & när jag skulle ringa mamma på jobb hade redan pappa hunnit ringa först och berätta så hon stod på dagis å skulle hämta Cordelia när jag ringde. Mamma fick tyvärr på sig att berätta för en dagisfröken som hade blivit jätteledsen. Min barndomskamrat Jennie var oxå å skulle hämta sina barn på dagis så mamma berättade för henne med.
Jerry fick ringa och berätta för sin pappa för han var inte hemma så Madde kunde inte gå hem & berätta för honom. Han sa inte så mkt, blev nog mest chockad skulle jag tro.
Mamma, Pappa & Cordelia kom in och hälsade på senare på kvällen. Vi berättade för Cordelia då, men hon ville inte lyssna. Jag fick börja berätta 2-3 gånger innan hon var beredd att lyssna färdigt. Men Cordelia tyckte det var lite obehagligt att vi var där såklart.
Precis innan de kom in hade man konstaterat att min livmodertapp fortfarande var fast & fin och så sätt fanns inga tecken på att förlossningen var igång av sig själv.
Vi fick även göra ultraljud på en apparat som var bättre än den doktorn kört in på rummet med. Där konstaterades det oxå att bebisen inte levde. Doktorn gjorde mätningar och sa sen att bebisen är mycket mindre än vad den borde vara. Han sa att huvudet var i ganska rätt storlek men kroppen var väldigt liten. Han såg oxå att jag hade mindre fostervatten än vad jag borde haft.
Man gjorde även fostervattenprov - ett mindre trevligt ingrepp, det gjorde inte ont när de stack in nålen men när dom drog ut den gjorde pissont!
Det visade sig att jag hade väldigt lite fostervatten och de fick knappt ut 6ml - och det skulle räcka till 3 provrör. Fostervattnet var inte klart som det ska vara utan jätte grumligt och alldeles rött.
Jag fick en gel upptryckt för att mjuka upp livmodertappen. Det hände inte jättemkt med den.
När mamma, pappa & Cordelia åkt hem kollade dom hur mkt den hjälpt, och det var inget nämnvärt.
vid 23-tiden kom dom och gav mig mer gel. Kl. 01.15 fick jag kalla på personal, för då var värkarna igång och jag behövde nåt mot smärtan, så jag fick en spruta morfin rätt in i benet. Jag kände fortfarande av värkarna med morfinet men inte lika mkt å jag kunde ändå vila lite.
När jag ringde på dom kl 8 på morgonen då jag märkte att morfinet släppt kollade dom igen och då var jag öppen 3cm.
Förmiddagstimmarna gick rätt fort. När de kollade hur öppen jag var ett tag senare så var jag öppen 5 cm. & hon som kollade då, sa att hon tyckte bebisen låg konstigt vad hon kände. Så det kom in en doktor med ultraljudsapparat & det visar sig att bebisen ligger med ansiktet först och nacken böjd på ett väldigt speciellt sätt & inte helt ner i bäcknet, utan mer sidan om.
jag fick epidural oxå nån gång. Vilket var jättejobbigt, gjorde mkt ondare denna gången än när jag väntade Cordelia (då hade jag visserligen fått lustgas).
Runt 11.30-tiden fick vi in lunch, men då kräktes jag precis & Jerry var på toa. Efter jag hade kräkts å sköljt munnen var krystvärkarna igång. Så vi fick ringa på personal. Dom kollade mig igen & konstaterade att jag hade öppnats 3cm på en halvtimme! Så nu var jag fullt öppen.
Förlossningen var mkt smärtsam & mycket känslosam. Jag grät av smärtan & jag grät för jag visste att mitt barn inte levde.
Dom tog hål på mina fosterhinnor oxå, när de gjorde det har jag ingen aning om. Men det kändes inte som att där kom så mkt vatten. Men vattnet hade iaf inte gått hemma som jag misstänkt.
Som tur väl är så gick förlossningen bra & snabbt. 12.47 var bebisen ute. Dom lyfte upp bebisen på mig som man brukar göra & framförallt hade jag önskat att få det. Man kollade om det var en pojke eller flicka & det var en underbar flicka. Där på mig låg hon säkert i en timme & jag bara höll om henne allt vad jag kunde & de la filtar över henne så hon inte skulle bli kall.
Jerry klippte navelsträngen & tog en massa kort. Vi grät i massor. Man hade ju ändå hoppats på att de skulle ha sett fel & att hon skulle börja skrika vilken sekund som helst. Men det gjorde hon tyvärr inte.
De kollade om jag hade spräckts någonting så jag behövde sys, men ingenting, barnmorskan var nästan lite förvånad över det verkade det som. Men skönt för mig!
De tog hand om henne sen och skulle väga och mäta henne & tvätta av henne & en barndoktor skulle komma å kolla på henne.
under tiden duschade jag av mig.
När de kom in igen med henne så tog vi fram sparkdräkt, strumpor och en liten mössa. Personalen hjälpte att klä henne och sen fick hon ligga på skötbordet så vi kunde se henne. De frågade ju såklart om vi ville ha henne hos oss först. & det kändes bara naturligt att ha henne hos oss.
När de vägt & mätt henne så var hon inte onormalt liten. Hon vägde 3098 gr & var 48cm lång. Hela kroppen samt huvud var helt proportionsenliga.
Vid 15-tiden ungefär kom mamma, pappa å Cordelia på besök. Cordelia hade tagit med sig ett paket som hon å jag virat in till bebisen. En liten nalle som skulle vara en present från Cordelia. Cordelia stod på en stol vid skötbordet & packade upp paketen & satte sen nallen bredvid lillasyster. Cordelia klappade henne å pratade med henne & bäddade om henne.
vi hade ju förberett Cordelia på detta innan hon gick in i rummet å såg henne. Men det var bara bra att Cordelia fick ett ansikte på lillasyster till minne.
Kuratorn fick vi prata med en stund, och hon var precis på väg att gå när mamma, pappa å Cordelia kom.
Men efter en stund kom prästen. Då fick mamma gå ut ur rummet. För hon hade inte tillåtit sig själv att sörja Jennifer än, för Cordelias skull, och det med prästen blev bara för mkt för mamma.
tur väl var så var prästen helt underbar. Han skulle ta tag och ringa begravningsbyrån som har ett avtal med lasarettet och därmed bekostar allt gällande begravningen.
Senare på kvällen kom Jerrys pappa med sin särbo och kollade på lilla Jennifer. De hade båda sagt att de nog inte ville komma å kolla på henne, men Jerrys pappa sa om och om igen att han var glad att han ändå gjorde det.
De hade samåkt med Jerrys mamma å syster så när Lennart å Ragnhild gått ut ur rummet så kom Gun & Madde in. De var oxå av samma åsikt att de var glada att de kom in och titta på henne fastän de inte tänkt göra det från början. De va ju på å klappade på henne och prata med henne. & alla var jätteledsna. Så det var så himla känsloladdat.
När de gått var klockan rätt mkt på kvällen och vi beslutade att personalen skulle ta henne igen. För ju längre hon ligger i varmt rum, ju fortare ser hon död ut.
Vi bestämde oss för att sova på lasarettet en natt till och sen åka hem dagen därpå.
Efter frukosten på morgonen efter bad vi att få in henne igen. Då hade hon legat i en kyl eller frys över natten så hon såg precis lika dan ut som dagen innan, fast nu var hon kall och hård, fast dock inte stel.
Vi tog fler kort på henne och pratade mycket med henne och grät jättemkt.
Efter nån timme eller så kom Jerrys mamma för hon skulle köra hem oss. Hon hade med sig Jerrys mormor, som hade ångrat att hon inte följde med in dagen innan. Ja, där stod vi å grät runt henne ett bra tag. Säkert en timme eller två tog det innan vi var på väg hem.
Ja, det är jobbigt och svårt att förstå. Inget man önskar sin värsta ovän ens.
Provsvar på vad som egentligen hände kommer om några veckor. I ungefär 50% av alla sådanahär fall hittar man ingen anledning. Så vi lever på hoppet om att de hittar en anledning och att anledningen är så pass stor att hon kanske inte haft ett värdigt liv om hon levt.
Det låter kanske sjukt och konstigt att man hoppas där är fel på ens barn men hellre det än att hon är helt frisk och att man kanske kunde upptäckt detta med ett ultraljud.
Begravning kommer oxå ske, inom släkten. När vet vi inte.
Kuratorn vill träffa oss för samtal några gånger & det erbjudandet ska vi ta.
Så får vi se när vi har orken att packa ner spjälsäng, skötbord m.m.
Vi får även se om det blir fler försök till barn. Men det är inget som kommer hända nu med en gång i alla fall.
Jag tackar min bästa vän, Linda & hennes sambo för de vackra, vita rosorna & det jättesöta nalle kortet som vi hitta utanför dörren när vi kom hem.
Allt ovanstående står inte i rätt ordning då men man kommer ju på efterhand man skriver. Det är svårt å minnas allt i förlossningen då man har fullt upp att tänka på värkarbetet och annat som ger lite luckor i minnet. Man koncentrerar ju sig framförallt på att inte bajsa ner sig. ooo,ja, det känns som att man ska bajsa ner sig när krystvärkarna sätter igång.
Jag hoppas ha svarat på era frågor nu. Finns det mer å undra så fråga gärna.
<3 Jennifer, min lilla änglabebis <3 R.I.P 2010-12-02 <3
Som jag nämnt tidigare så gick ju slemproppen i tisdags och lite i onsdags morse, då jag även misstänkte vattenavgång.
Tyvärr hade jag inte känt någon fosteraktivitet i magen på länge, så alltihopa slutade med att vi åkte in till förlossningen för kontroll.
Vid 11-tiden på förmiddagen satt vi i bilen med min pappa på väg in. Orolig var man ju, men vi trodde ju inte det var så allvarligt.
Vi fick komma in till ett rum direkt där de började förbereda för ctg-kurva. barnmorskan kämpade länge å väl med att hitta hjärtljud, åsså tog hon min puls samtidigt, så att hon inte skulle förväxla min puls med bebisens, några gånger trodde hon sig hitta hjärtljud, men hur mkt hon än höjde på ljudet på apparaten så var det lilla hon hörde från magen lika lågt. Tillslut så märkte hon att min puls ökade - av oro såklart. Så då sa hon att hon skulle hämta en doktor som skulle kolla med ultraljud.
Han körde med grejen länge och väl över magen och vi såg lilla bebisen på skärmen. Tyvärr lyckades vi inte se något som dunka på skärmen och då förstod jag att nånting hänt.
Efter en stund sa doktorn att tyvärr lever inte vår lilla bebis. Det kom som en chock för Jerry. Jerry fråga doktorn flera gånger om han skojade. Även man vet att man inte skojar om en sån sak, så blev Jerry så chockad över vad han sa att han hoppades det inte var sant.
Jag däremot började gråta direkt. Jag blev oxå chockad och ville inte tro det var sant men det var precis som att jag redan visste.
Det var en väldigt känslosam stund. Vi fick vara själva en stund och ringa till folk.
Sen fick vi välja själva hur vi ville ha det, vi fick gärna åka hem en stund och sen komma tillbaka, men vi sa redan från början att vi ville ha allt gjort så snart som möjligt.
Men vi ville ringa lite samtal först.
Jerry ringde sin syster först, som också fick en chock & blev väldigt ledsen. De bestämde att Jerry inte skulle ringa till sin mormor och mamma för de skulle bli så förstörda. Jerrys mamma var dessutom på sitt jobb. Jerrys mormor som snart är 86 år var själv hemma. Så de bestämde att Jerrys syster skulle gå hem till deras mammas sambo och berätta för honom och höra hur de skulle säga till deras mamma. & de bestämde att hon skulle gå till hennes jobb och berätta. & hon gick först upp till deras mormor och berättade för henne, och det var ju inte så lätt. Hon blev ju klart jätteledsen.
Och när hon kom gåendes på sin mammas jobb fattade ju hon att nåt var på tok. Så när Madde hade berättat för Gun fick Gun gå hem från jobbet.
Jag ringde min pappa först och berättade över telefon. Han sa "nej" flera gånger och började sen gråta. Efter jag pratat med pappa så ringde Jerry sin syster. & när jag skulle ringa mamma på jobb hade redan pappa hunnit ringa först och berätta så hon stod på dagis å skulle hämta Cordelia när jag ringde. Mamma fick tyvärr på sig att berätta för en dagisfröken som hade blivit jätteledsen. Min barndomskamrat Jennie var oxå å skulle hämta sina barn på dagis så mamma berättade för henne med.
Jerry fick ringa och berätta för sin pappa för han var inte hemma så Madde kunde inte gå hem & berätta för honom. Han sa inte så mkt, blev nog mest chockad skulle jag tro.
Mamma, Pappa & Cordelia kom in och hälsade på senare på kvällen. Vi berättade för Cordelia då, men hon ville inte lyssna. Jag fick börja berätta 2-3 gånger innan hon var beredd att lyssna färdigt. Men Cordelia tyckte det var lite obehagligt att vi var där såklart.
Precis innan de kom in hade man konstaterat att min livmodertapp fortfarande var fast & fin och så sätt fanns inga tecken på att förlossningen var igång av sig själv.
Vi fick även göra ultraljud på en apparat som var bättre än den doktorn kört in på rummet med. Där konstaterades det oxå att bebisen inte levde. Doktorn gjorde mätningar och sa sen att bebisen är mycket mindre än vad den borde vara. Han sa att huvudet var i ganska rätt storlek men kroppen var väldigt liten. Han såg oxå att jag hade mindre fostervatten än vad jag borde haft.
Man gjorde även fostervattenprov - ett mindre trevligt ingrepp, det gjorde inte ont när de stack in nålen men när dom drog ut den gjorde pissont!
Det visade sig att jag hade väldigt lite fostervatten och de fick knappt ut 6ml - och det skulle räcka till 3 provrör. Fostervattnet var inte klart som det ska vara utan jätte grumligt och alldeles rött.
Jag fick en gel upptryckt för att mjuka upp livmodertappen. Det hände inte jättemkt med den.
När mamma, pappa & Cordelia åkt hem kollade dom hur mkt den hjälpt, och det var inget nämnvärt.
vid 23-tiden kom dom och gav mig mer gel. Kl. 01.15 fick jag kalla på personal, för då var värkarna igång och jag behövde nåt mot smärtan, så jag fick en spruta morfin rätt in i benet. Jag kände fortfarande av värkarna med morfinet men inte lika mkt å jag kunde ändå vila lite.
När jag ringde på dom kl 8 på morgonen då jag märkte att morfinet släppt kollade dom igen och då var jag öppen 3cm.
Förmiddagstimmarna gick rätt fort. När de kollade hur öppen jag var ett tag senare så var jag öppen 5 cm. & hon som kollade då, sa att hon tyckte bebisen låg konstigt vad hon kände. Så det kom in en doktor med ultraljudsapparat & det visar sig att bebisen ligger med ansiktet först och nacken böjd på ett väldigt speciellt sätt & inte helt ner i bäcknet, utan mer sidan om.
jag fick epidural oxå nån gång. Vilket var jättejobbigt, gjorde mkt ondare denna gången än när jag väntade Cordelia (då hade jag visserligen fått lustgas).
Runt 11.30-tiden fick vi in lunch, men då kräktes jag precis & Jerry var på toa. Efter jag hade kräkts å sköljt munnen var krystvärkarna igång. Så vi fick ringa på personal. Dom kollade mig igen & konstaterade att jag hade öppnats 3cm på en halvtimme! Så nu var jag fullt öppen.
Förlossningen var mkt smärtsam & mycket känslosam. Jag grät av smärtan & jag grät för jag visste att mitt barn inte levde.
Dom tog hål på mina fosterhinnor oxå, när de gjorde det har jag ingen aning om. Men det kändes inte som att där kom så mkt vatten. Men vattnet hade iaf inte gått hemma som jag misstänkt.
Som tur väl är så gick förlossningen bra & snabbt. 12.47 var bebisen ute. Dom lyfte upp bebisen på mig som man brukar göra & framförallt hade jag önskat att få det. Man kollade om det var en pojke eller flicka & det var en underbar flicka. Där på mig låg hon säkert i en timme & jag bara höll om henne allt vad jag kunde & de la filtar över henne så hon inte skulle bli kall.
Jerry klippte navelsträngen & tog en massa kort. Vi grät i massor. Man hade ju ändå hoppats på att de skulle ha sett fel & att hon skulle börja skrika vilken sekund som helst. Men det gjorde hon tyvärr inte.
De kollade om jag hade spräckts någonting så jag behövde sys, men ingenting, barnmorskan var nästan lite förvånad över det verkade det som. Men skönt för mig!
De tog hand om henne sen och skulle väga och mäta henne & tvätta av henne & en barndoktor skulle komma å kolla på henne.
under tiden duschade jag av mig.
När de kom in igen med henne så tog vi fram sparkdräkt, strumpor och en liten mössa. Personalen hjälpte att klä henne och sen fick hon ligga på skötbordet så vi kunde se henne. De frågade ju såklart om vi ville ha henne hos oss först. & det kändes bara naturligt att ha henne hos oss.
När de vägt & mätt henne så var hon inte onormalt liten. Hon vägde 3098 gr & var 48cm lång. Hela kroppen samt huvud var helt proportionsenliga.
Vid 15-tiden ungefär kom mamma, pappa å Cordelia på besök. Cordelia hade tagit med sig ett paket som hon å jag virat in till bebisen. En liten nalle som skulle vara en present från Cordelia. Cordelia stod på en stol vid skötbordet & packade upp paketen & satte sen nallen bredvid lillasyster. Cordelia klappade henne å pratade med henne & bäddade om henne.
vi hade ju förberett Cordelia på detta innan hon gick in i rummet å såg henne. Men det var bara bra att Cordelia fick ett ansikte på lillasyster till minne.
Kuratorn fick vi prata med en stund, och hon var precis på väg att gå när mamma, pappa å Cordelia kom.
Men efter en stund kom prästen. Då fick mamma gå ut ur rummet. För hon hade inte tillåtit sig själv att sörja Jennifer än, för Cordelias skull, och det med prästen blev bara för mkt för mamma.
tur väl var så var prästen helt underbar. Han skulle ta tag och ringa begravningsbyrån som har ett avtal med lasarettet och därmed bekostar allt gällande begravningen.
Senare på kvällen kom Jerrys pappa med sin särbo och kollade på lilla Jennifer. De hade båda sagt att de nog inte ville komma å kolla på henne, men Jerrys pappa sa om och om igen att han var glad att han ändå gjorde det.
De hade samåkt med Jerrys mamma å syster så när Lennart å Ragnhild gått ut ur rummet så kom Gun & Madde in. De var oxå av samma åsikt att de var glada att de kom in och titta på henne fastän de inte tänkt göra det från början. De va ju på å klappade på henne och prata med henne. & alla var jätteledsna. Så det var så himla känsloladdat.
När de gått var klockan rätt mkt på kvällen och vi beslutade att personalen skulle ta henne igen. För ju längre hon ligger i varmt rum, ju fortare ser hon död ut.
Vi bestämde oss för att sova på lasarettet en natt till och sen åka hem dagen därpå.
Efter frukosten på morgonen efter bad vi att få in henne igen. Då hade hon legat i en kyl eller frys över natten så hon såg precis lika dan ut som dagen innan, fast nu var hon kall och hård, fast dock inte stel.
Vi tog fler kort på henne och pratade mycket med henne och grät jättemkt.
Efter nån timme eller så kom Jerrys mamma för hon skulle köra hem oss. Hon hade med sig Jerrys mormor, som hade ångrat att hon inte följde med in dagen innan. Ja, där stod vi å grät runt henne ett bra tag. Säkert en timme eller två tog det innan vi var på väg hem.
Ja, det är jobbigt och svårt att förstå. Inget man önskar sin värsta ovän ens.
Provsvar på vad som egentligen hände kommer om några veckor. I ungefär 50% av alla sådanahär fall hittar man ingen anledning. Så vi lever på hoppet om att de hittar en anledning och att anledningen är så pass stor att hon kanske inte haft ett värdigt liv om hon levt.
Det låter kanske sjukt och konstigt att man hoppas där är fel på ens barn men hellre det än att hon är helt frisk och att man kanske kunde upptäckt detta med ett ultraljud.
Begravning kommer oxå ske, inom släkten. När vet vi inte.
Kuratorn vill träffa oss för samtal några gånger & det erbjudandet ska vi ta.
Så får vi se när vi har orken att packa ner spjälsäng, skötbord m.m.
Vi får även se om det blir fler försök till barn. Men det är inget som kommer hända nu med en gång i alla fall.
Jag tackar min bästa vän, Linda & hennes sambo för de vackra, vita rosorna & det jättesöta nalle kortet som vi hitta utanför dörren när vi kom hem.
Allt ovanstående står inte i rätt ordning då men man kommer ju på efterhand man skriver. Det är svårt å minnas allt i förlossningen då man har fullt upp att tänka på värkarbetet och annat som ger lite luckor i minnet. Man koncentrerar ju sig framförallt på att inte bajsa ner sig. ooo,ja, det känns som att man ska bajsa ner sig när krystvärkarna sätter igång.
Jag hoppas ha svarat på era frågor nu. Finns det mer å undra så fråga gärna.
<3 Jennifer, min lilla änglabebis <3 R.I.P 2010-12-02 <3
jag blir så trött..
Bebisen å kroppen bara jävlas med mig hela tiden!
Fast just nu e jag väl mest orolig iofs.
Slemproppen gick ju igår, det kom så mkt att jag trodde hela hade lossnat, men i morse kom där lite till & det som kom idag luktade värre än helvete, typ ruttet ägg eller nåt. Så jag klev in i duschen å hade i princip duschat klart så känner jag hur nånting bara rinner ur mig i rasande fart, försökte titta ner om det var vattnet som gått men iom att det var genomskinligt så kunde man inte urskilja det från vattnet som redan var i badkaret.
Så jag ringde förlossningen & hon sa att slemproppen kan lukta illa om den kommer på morgonen eftersom man har legat still hela natten. & så sa hon att om det är vattnet som gått så skulle jag komma in, men eftersom jag inte har värkar ännu tyckte hon att jag kunde vara hemma ett tag till & se vad som händer.
När jag lägger på luren kommer jag å tänka på att jag inte känt några fosterrörelser sen igår på dan nån gång. Så det är väl mest det jag är orolig för just nu.
Jerry ska iväg på möte nu å då ska jag undertiden försöka hitta någon som ev. kan hämta Cordelia på dagis å nån som kan köra in oss.
Så får vi se hur allting slutar.
När jag vaknade i morse var jag helt övertygad om att även jag hade fel med att bebben skulle komma idag, nu känner jag däremot att det finns en möjlighet =)
Fast just nu e jag väl mest orolig iofs.
Slemproppen gick ju igår, det kom så mkt att jag trodde hela hade lossnat, men i morse kom där lite till & det som kom idag luktade värre än helvete, typ ruttet ägg eller nåt. Så jag klev in i duschen å hade i princip duschat klart så känner jag hur nånting bara rinner ur mig i rasande fart, försökte titta ner om det var vattnet som gått men iom att det var genomskinligt så kunde man inte urskilja det från vattnet som redan var i badkaret.
Så jag ringde förlossningen & hon sa att slemproppen kan lukta illa om den kommer på morgonen eftersom man har legat still hela natten. & så sa hon att om det är vattnet som gått så skulle jag komma in, men eftersom jag inte har värkar ännu tyckte hon att jag kunde vara hemma ett tag till & se vad som händer.
När jag lägger på luren kommer jag å tänka på att jag inte känt några fosterrörelser sen igår på dan nån gång. Så det är väl mest det jag är orolig för just nu.
Jerry ska iväg på möte nu å då ska jag undertiden försöka hitta någon som ev. kan hämta Cordelia på dagis å nån som kan köra in oss.
Så får vi se hur allting slutar.
När jag vaknade i morse var jag helt övertygad om att även jag hade fel med att bebben skulle komma idag, nu känner jag däremot att det finns en möjlighet =)
